fredag 19 juni 2015

Kärlekskrank

Vi gjorde inte slut. För jag kunde plötsligt se bilden framför mig. Jag ensam i min lägenhet, du ensam i din. Du inte ensam i din. Du tillsammans med en annan kvinna i din. Med dina vackra händer runt hennes midja. Med dina vackra ord i hennes öra. Dina vackra läppar mot hennes kropp. Jag kan se dig med andra. Jag kan se dig älska en annan. Jag föreställer mig dig när du får det du vill ha av nån annan än mig. Du går vidare. Du är en sån person. Det är inte jag. Jag kan se mig själv sakna våra kvällar, våra diskussioner, vår närhet. Jag kan se mig själv sakna den utmaning du ger mig. Jag kan se mig själv sakna din kärlek, som är så påtaglig, så bokstavlig. Jag kan se mig själv dö utan din närvaro i min själ. Kanske låter det klyschigt. Kanske är det bara man-kvinna-beroendet. Patriarkatet som pratar och ger mig ångest. Äganderätten. Ingen annan ska få min man. Men du är inte min man. Du är min människa. Först och främst är du den människa som ger mig ro, den människa som jag vill omge mig med. Du är den jag föredrar, framför alla andra. Du är den som har hittat in i mitt innersta väsen. Du finns under min hud. Hur mycket jag än vill vara självständig och ensam så har du redan nästlat dina neuroner bland mina. Dina signalsubstanser är en del av mina.

Men jag är rädd. Efter det som nästan hände känner jag en press. Jag ser dig försvinna bortom horisonten flera gånger om dagen. Jag ser dig inte vilja vara min. Jag ser det för min inre syn och det ger mig en bitter ångest. Om vi lämnar varandra så vet jag att jag skulle sörja så hårt som jag aldrig sörjt förut. Rädslan ger mig ångest. Ska jag nu behöva anpassa mig för att du inte ska ta beslutet? Ska jag nu behöva behärska mig? Ska jag nu trippa på tå? Ställa upp? Eller är det lika mycket du som känner så? Känner du att du inte vågar bråka mer? Är du rädd för att förlora mig? Älskar du mig tillräckligt för att våga kämpa för oss?

Att älska en annan och leva nära en annan människa förändrar hjärnans och hjärtats fysik. Att bli lämnad utan den personen skapar en enorm abstinens, oavsett anledningen till uppbrott. Den andra kroppens frånvaro bränner på ens hud. Den andra röstens tystnad gör en döv. Du är en del av mina hjärnvindlingar som jag inte längre kan vara utan. Jag är utsatt och utelämnad. Du har mig och äger mig. Jag hoppas jag äger dig lika mycket.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.